Denna ständiga oron...

Sen jag/vi fick barn har dag som natt en ständig oro i kroppen på att det ska hända lille T något. Innan T var född så gick man och oroa sig för att det skulle vara något fel eller för den delen hända något under förlossningen. Men allt gick bra fick en frisk och fin son. Men oron har ju inte blivit mindre med tiden, snarare större. Herre gud det kan ju hända något exakt när som helst. Störta skräcken är dock att det ska hända något när jag/R inte är med. Förstod aldrig riktigt när folk som hade barn innan sa att nu kommer det alltid gnaga lite i bakhuvudet av oro. Och ja jag kan bara hålla med. Nu är det inte så att jag går och tänkte på att det ska hända något 24 tim om dygnet men jag tror att jag har börjat ta vara på dom där små små stunderna/saker som man missar så himla lätt eller ta förgivet.